Allmogens Liv
  utbröt icke sällan i blodiga stride

Den gamla våldsamheten i allmogens lynne

Allmogens Liv
 utbröt icke sällan i blodiga stride Gästabudet förvandlades
ofta till en skådeplats för dessa uppträden.
 
Bönderna gingo väl icke mer såsom hundra år tillförne 
till gästning med svärd vid sidan, men kniven och yxhammaren tjänade dem i stället som vapen.

Ogärningsmannen höll sig ofta i skogen 

såsom i gamla tider och framkom endast mot lejd till domstolen. Förekommo mot honom besvärande anledningar men icke fullt bevis, så ålades honom icke blott att själv värja sig med ed utan ock att framte sex eller tolv män, som svuro med honom.


Tinget samlade allmogen

 såsom fordom icke blott till rättvisans skipande. Där upplästes även
konungens påbud, där vidtogos flera förvaltningsåtgärder,
och där gåvo härad och socknar sina utlåtanden i frågor, som rörde landet.

Före tingets början lystes ljud och tingsfrid

Landshövdingen var vanligen närvarande eller ock fogden och socknarnas sexmän.
Full säkerhet om de instämda sakernas avgörande efter svensk 
lag ägde man den tiden icke, dels på grund av lagens ofullständighet, 
dels på grund av bristande kännedom om lagen. 
Understundom dömdes efter mosaiska lagen eller ock efter landsortens bruk 
och sedvänja. Icke sällan begagnade rätten
gamla ordspråk i sina utslag.

 Genom handslag inför rätten ingicks förlikning

 eller lovades uppfyllandet av en ådömd förbindelse.
Samfärdsmedlen voro föga utvecklade.
Stora voro ock i vårt land hindren för anläggandet av vägar.
Väldiga skogar betäckte nämligen landets yta, och kärr och 
stenbunden mark funnos i överflöd. 
Så ägde tex. 

Tiveden, som skiljer Svealand från Götaland, 

en bredd av tio mil och krävde vid denna tid tio dagar för att genomfaras.
Först i Karl XI:s tid blev vägen över skogen farbar för vagnar.
I allmänhet voro den tidens vägar föga annat än ridvägar, 
som vanligen följde de ursprungliga stigarna
 och som därför slingrade sig backe upp och backe ned.

Under Gustav II Adolf 

och sedan under förmyndarregeringen arbetade man kraftigt på 
anläggandet av ordentliga vägar.
Gemenligen färdades man till häst, 
men när vinterns is och snö slogo brygga över vattnen och öppnade vägar överallt,
använde man släddon, och då kunde man resa snabbt.et var föga bättre ställt för de rika. Herrskapsvagnar voro i början av århundradet sällsynta,
men efter dess mitt fanns redan ett stort antal sådana.
 
Rikskanslern Axel Oxenstierna klagar,

att i hans ungdom kunde en ärlig släkt vara belåten med gångare och sadel, men att numera var och en måste hava hästar och vagn.

Icke fullt riktigt har man betecknat slutet av 1600-talet såsom den tidpunkt, då svenska allmogen först allmänt lärde läsa i bok.
Denna kunskap var spridd långt tidigare. 
Så snart reformationen hunnit fullkomligt stadgas, 
dröjde den icke att bära denna frukt, och redan vid medlet
 av sextonhundratalet var genom prästerskapets bemödanden allmogen
 på många orter ganska läskunnig.

Folkskolor funnos endast undantagsvis. 

I åtskilliga församlingar gav klockaren en tarvlig
undervisning i att läsa, möjligen även i att skriva och räkna.
Kyrkan var allmogens egentliga skola och bibeln med katekesen 
därför enda grunden för dess bokliga bildning.

Slut om allmoge