Stenbocks Kurir
Vid slussen störtar skymmeln

Ja, vissten I det bara i Sveriges spridda tjäll,

 där bön om seger sändes med psalmen upp i kväll i djupt försagda hjärtan, ja,
anaden blott I, hvad dessa hofvar sade, som dånade förbi!

För första gång på länge göt marssol ut sitt gull på Stockholms stad, 
då vakten fick brådt vid Södertull. ”Kurir ifrån gref Stenbock!”
Upp flyger bommens slå för ryttaren och hästen, halfdöda båda två

Vid slussen störtar skymmeln,

 han mäktar icke mer. Till fots den trötte krigarn till slottet sig beger.
 För kungahuset har han ett krutröksvärtadt bref, 
som generalen lutad mot sadelknappen kref.

I borgen, byggd af Vrangel

 på Riddarholmens ö.
med flygeltornens rundlar vid strand af mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora, den höga ättemor, ett stöd för Karlar trenne, 
i sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom hon vakat mången stund,

då maken stred vid Varschav, då sonen stred vid Lund! 
Sist ljöd i hennes öra Poltavas dunderskall;
det bud, härnäst hon väntar, kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter, den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika, står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer från pfalzisk underläpp,
och hela hofvet tiger, man hör blott urets knäpp.

Men hvilket sorl i trappan! 

Nu dörr pä dörr slås opp.
 Bandrosor och peruker en hviskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar: ”Kurirn, ers majestät!” 
Med vördnad träder hofvet tillbaka några fjät.

Af två drabanter ledes en hälft afsvimmad man,

i tunga ryttarstöflar med möda vacklar han.
Hvart steg på golfvet lämnar ett spår af Sveriges jord. 
Han bjuder till att tala, då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna men dödsblek som en hamn
den ädla frun sig reser ur kronprydd länstols famn.
“Sitt, herr kornett!” hon säger, 
och hofvet skåda får en syn förutan like: han sitter, och hon står.