Konsten Att Samtala
Äfven att höra på är en konst.

Hon kan ju ej veta om ordningen en gång
 skall komma till henne

, och vara i samma belägenhet att behöfva lätta sitt hjerta och hafva någon som med tålamod och deltagande lyssnar till hennes berättelse.
Visar väninnan deremot ej denna uppmärksamhet, så ådagalägger hon derigenom brist på takt och finkänsla, ja till och med på verklig vänskap, och kan följaktligen ej göra räkning på att kallas en bildad qvinna.
Men det är icke blott de unga, ogifta qvinnorna

 som synda emot sällskapslivets lagar; en gift qvinna, som oupphörligt talar om sin mans nöjen, om det präktiga hemmet och dylikt, en mor, som ej tröttnar på att berömma sina barn och att omtala små anekdoter om dem, 

hvarje husmoder, som talar om sin egen hushållning, som om den vore ett mönster för andra, eller som beklagar sig öfver sitt tjenstfolk, en qvinna, som mycket sysselsättning med literatur och utan uppmaning dertill lägger sin kännedom i detta ämne för dagen, de blifva allesamman, då deras samtalsämne endast går ut på deras egen kära person, mindre och mindre välkomna.

De begå äfven det felet

, att de aldrig hafva lust att höra på dylika berättelser af deras umgängesbekanta. De, som blott sysselsätta sig med sig sjelfva och endast och allenast intressera sig för sin egen person,

 visa sig ej hafva tillräckligt god uppfostran, och göra sig genom sitt anspråksfulla uppträdande, ovärdiga att vara i godt sällskap, göra sig hatade och löjliga.

Anspråkslöshet äfven i samtal, 

är icke allenast en af de första fordringar, som man ställer till den bildade, utan är tillika ett vittnesbörd på bildning.
Den visar sig äfven uti den uppmärksamhet, som vi skänka andra, såväl då samtalet blott sker mellan två personer, som då det föres i en större sällskapskrets.

Äfven att höra på är en konst. 

Den, som t. ex. endast låtsar vara uppmärksam, men hvars tankar i sjelfva verket äro långt borta derifrån förråder detta genom sitt likgiltiga utseende, 

ofta äfven med ord som ej passa till meningen, hvarigenom man råkar i en plågsam förlägenhet, att ej nämna, att detta alltid måste sära den som talar.
Då någon berättar ett eller annat, bör man med några ord, hvilka dock ej få afbryta berättelsen, låta förstå att man med intresse följer med.