Stenbocks Kurir På Prosa
Är det den vilde jägarn, som sätter af i sträck?
Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck. En mörkblå ryttarkappa som i en blixt han ser, pistoler, älghudskyller, en kronans officer.
Stortidender för visso den för, som har så brådt.
”Gud hjälpe oss, med dansken har säkert slaget stått.” En ängslig fråga, vågad af gamle fader Lars, bak den försvunne ryttarn i tomma rymden bars.
Han redan är långt borta liksom en skjuten pil,
Stortidender för visso den för, som har så brådt.
”Gud hjälpe oss, med dansken har säkert slaget stått.” En ängslig fråga, vågad af gamle fader Lars, bak den försvunne ryttarn i tomma rymden bars.
Han redan är långt borta liksom en skjuten pil,
ännu i natt han hinner väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej hvila, så heter hans paroll,
och efter honom stupat en häst för hvarje håll.
Af Skånes våta lera hans dräkt är fullbestänkt,
ur Smålands gråstenshällar hans fåle gnistor sprängt,
på Roxens tärda isar han nyss för lifvet stridt,
bland Sörmlands hala backar nu brusar fram hans ridt.
Den forna nummerhästen, af skum och blod betäckt,
Den forna nummerhästen, af skum och blod betäckt,
tycks gripen af en ifver med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet och offrar glad sin hud
för att i morgon bära till Stockholm Stenbocks bud