Allmogens Liv Under

 16OO-Talet

Allmänt återfinner man bland allmogen de gamla namnen, såsom 

Tor Björn, Åke, Bryngel, Halvar,Ivar, Une, Osten,

 Gärtrud, Valborg, Ingrid.

Bonden bar ännu sitt skägg, 

sedan det av andra samhällsklasser börjat avläggas. Hans yttre visade prägeln av fädernas kraftfulla
kroppsbyggnad, och han bevarade troget deras seder.
Rik på gamla sägner, kunde han om runstavarnas rätta förstånd undervisa fornforskare.

Födan i bondens hem var enkel.

Bröd, gröt, rovor, fisk samt mera sällan kött voro de viktigaste rätterna. Brännvin, som ännu i det föregående seklet var sällsynt,

förekom nu ganska allmänt; öl dracks mycket. Te och kaffe
kände man ännu icke, och sockret var så dyrt, att det av de fattiga ansågs som en överflödsvara.
Däremot började bruket av tobak bliva allt allmännare.

Allt arbete skedde tidigt,

i jämförelse med vad nu är förhållandet. Redan klockan fyra på morgonen

började arbetet på gården.

Bonden förfärdigade med egen hand största delen av sina redskap, hustrun och döttrarna spunno och vävde hans kläder. Dessutom förekommo i olika trakter av landet särskilda arter av hemslöjd, vilka till stor del ännu i dag bestå. Vävnaderna i Marks härad av Västergötland, slipstenshuggningen i Orsa m. m. voro då som nu en väsentlig källa till allmogens uppehälle i dessa trakter.

Dalkarlen utvandrade och företog odlingsarbeten såsom ännu i dag. Värmlänningen och dalbon höggo och sålde sin skog, och smålänningen svedde sin.

Myrjärnssmidet utgjorde Härjedalens
förnämsta näringsfång. Tjärbränningen i övre delen av Norrland var betydlig. Värmlänningar och norrlänningar voro skickliga skyttar.
Hos dalallmogen var ännu vid denna tid bågen i bruk.

De stora gästabuden vid bröllop och begravningar, slåtteröl och timmeröl församlade grannarna, och då sparades icke
på undfägnaden. Ännu var ölet den allmännaste drycken, och humlegården saknades icke gärna vid något välordnat hemman.

Fortsättning

Meny