Om Uppfostran Hos 
Våra Förfäder (Vikingatiden)

Ett nyfödt barn lades på golfvet.

Om Uppfostran av Vikingarna
Där fick det ligga,
till dess fadern bestämt om dess lif eller död.
Beslutade fadern att upptaga barnet, bars detta till honom, 
och han tog det i sin famn.
Barnet blef därefter vattenöst och erhöll därvid ett namn 
Med namnet följde vanligen en gåva, som kallades namnfäste.

När barnet fick sin första tand,

erhöll det en så kallad tandgåfva. Denna bestod stundom uti en med barnet jämnårig träl,
 hvilken sedan fostrades till sin ägares lekkamrat och följeslagare.

Upptog fadern ej barnet, lämnades det till en träl, 
som befallning att döda det, eller, vilket var vanligare, 
att utsätta det i skogen, där främmande ofta färdades. 
Många utsatta barn blefvo räddade undan döden genom moderns
 föranstaltande eller på annat sätt, men de flesta omkommo af hunger 
och köld eller blefvo rof för vilda djur.

Klenhet hos barnet, fattigdom, olycksbådande drömmar

 och förebud voro anledningar för fadern att besluta barnets död.
 Lifvet var, menade våra förfäder, en oafbruten kamp,
 hvilken endast starka och härdade män kunde bestå med heder. 
Svaga och lytta voro endast en börda för sig själfva.
Bättre vore att dö än att strida mot ett oblidt öde.

Några offentliga skolor funnos icke på denna tid.

i hemmet öfvades gossen i faderns yrke och i manliga idrotter,
flickan i husmoderliga värf. Gudasagan, de erfarenheter och sederegler, 
som under årens lopp insamlats, samt berättelser
om förfädernas bragder lärde de ringa känna genom sånger och sagor, 
som fortplantades från släkte till släkte. Tidigt fingo de deltaga i lifvets bestyr 
samt följa med de äldre till templet, tinget och samkvämet.

Härigenom fingo de uppväxande 

rika tillfällen att inhämta erfarenheter, förvärfva insikter,
 skärpa förståndet och stärka krafterna.
Bland rika och mäktiga var det öflig sed att för uppfostran
 lämna barnen till kloka och förståndiga män, 
hvilka man ville visa aktning och förtroende.

Emottogs barnet, satte fosterfadern det på sitt knä 

och förband sig därmed att lära det allt mannavett och alla idrotter, som det förmådde lära.
Det tillkom också fosterfadern
att på annat sätt sörja för sitt fosterbarns framtid och mot detsamma utöfva en faders plikter. Det förtroende, som sålunda visades fosterfadern, sveks aldrig.

Ofta ägde denne egna söner,

hvilka fingo åtnjuta samma uppfostran som. fostersonen, 
och det var ej ovanligt, att den sistnämnde vid mognare år
ingick med någon af halfbröderna ett för hela lifvet gällande vänskapsförbund,
 ett så kalladt fostbrödralag, hvars förbindelser ansågos heligare än alla andra. osv